Man stor ryggen mot väggen, trängt, jagad, ryggen mot för att inte falla bakåt, framåt kan räknas som ett steg i rätt riktning, ett fall framåt med blodiga knogar.   Jagad av gårdagens svordomar, överenskommelser i det tysta, eftergifter, vita lögner, allt som borde vara borta nu, men är det inte.  Ryggen mot väggen, då är gårdagen ikapp, men jag är ändå trött att springa.   Hålla om henne som en som älskar? Som en som äger? Som en som ljuger? Som en som inte bryr sig, som bedrar, eller bara som en som är på väg därifrån, att lämna, ärligt, utan ord.